Februari!

                                                                 Februari.

Vintermånaden jo visst var det vinter, med 35 cm snö som mest och närmare 20 grader kallt här. Gillar verkligen en riktig vinter, med snö på träden och det milda ljuset. Snön gör det möjligt att kunna följa naturen på ett annat vis en under barmarkssäsongen, man ser spår av våra olika djur och fåglar som rört sig i naturen som man inte hade märkt annars. Att följa en spårlöpa genom markerna av ett djur är som att läsa i en bok om vad de har haft för sig.  Man kan lära sig väldigt mycket om naturen och dess varelser om man tar sig tid att följa deras stig. Jag har spårat djur under många år, först av ren nyfikenhet som ung men senare i livet även som rovdjurspårare åt Länsstyrelsen. (Man bör alltid spåra ett djur i motsatt riktning av hur djuret gått för att inte störa dem).

Rådjuren hade det besvärligt ett tag.

Så jag uppskattar snön som min vän och läromästare. Men nu var det ju februari som var den här månadens blogg inlägg och som vanligt är ju vintern här i Uppland något som vi får låna allt kortare tid under den globala uppvärmningen. Sen kom våren i slutet på månaden, med värme på upp till 10 grader och snön försvann med rasande fart och isarna svartnade och blev tunna och livsfarliga.

Koltrastarna uppskattade att vi la ut äpplen till dem.

 

Fåglarna återvände från sydligare trakter och luften fylldes av ljud som man hade saknat så länge. Men februari räknas som en vintermånad ännu, hur länge till kan man undra?

När värmen kom samlades smältvattnet i de lägre markerna.

Snön försvann snabbt i värmen.

Bilden är från 20210228. Barmark och jättegran.

Januari.

 Äntligen vinter!

Jag har längtat till riktig vinter med snö, kyla och frusna isar. Ja som vintrarna var förr, innan vi förstod vad som håller på att hända med jordens temperatur. Numera vet vi vad vi borde göra för att bromsa utvecklingen som håller på att ske. Men hinner vi? Bryr vi oss? Men januari var vinter i år och det känns bra.

Den här skogsvägen blev för svår för att ta sig fram på med bil. Men det är annars otroligt kul och lärorikt att åka en oplogad skogsväg som ingen annan har kört på efter snöfallet. Har snön fått legat orörd något dygn så kan man upptäcka många fina spårlöpor av olika arter.

Den här eken som står efter vägen ner till Hosjön har jag följt under många år med min kamera under alla årstider. Den kommer att leva långt efter att jag har slutat fotografera, om markägaren tillåter. Det finns en bildserie på den i min bok Närkontakt. Men jag tänker fortsätta att dokumentera dess närvaro så länge jag kan.

Sista helgen i januari var det Vinter fåglar inpå knuten, en fågelräkning som SOF Sveriges Ornitologiska Förening startat. Där vem som helst får vara med för att lyfta intresset för vår natur och speciellt för våra fåglar. Att naturintresset vaknat bland allmänheten beror nog lite på Coronan. Vi bör ju vistas ute och med avstånd från varandra.

Jag har fått en del kritik för att jag fångar gnagare i levande fälla och släpper ut dem långt från mitt och andras hus. De säger att jag släpper ut dem hos grannar och vad ska de säga? Eller man får inte plantera ut levande djur utan tillstånd! Jo kan hålla med om deras ståndpunkt, men nu tycker jag att våra gnagare är minst lika viktiga i vår miljö och fauna som älg eller någon annan art. Även om de kan finnas i väldigt stora antal och inte är kul att ha inomhus.

Skator som predator! Jo men så är det. Kråkfåglar är allätare, vissa lär sig ta mindre fåglar och kan bli ganska bra på det. Det fanns för några år sedan en skata som tog åtskilliga mesar och framför allt gulsparv här på tomten.

Alkärr vid Hosjön under snöfall i januari. De bilderna får sammanfatta mitt januari.

Året som gick.

Ja hur sammanfattar man det här året?

Det har ju dominerats av två olika skräcksenarior tycker jag, skulle Amerikas president få sitta kvar och fullständigt skita i miljön och mänskliga rättigheter? 

Den andra är ju Coronainfluensan! Här är det verkligen som att välja mellan pest eller kolera.Så jag väljer att inte nämna dem mer en så här.

 

Jag tänker visa vad som hänt det senaste året i naturen för min del genom att lägga upp några bilder med kortare texter.Hoppas ni vill läsa och se hur mitt år i naturen varit.

 Frihet!

Efter att ha jobbat sedan man var ung, först som skogsarbetare och sedan som fotograf på en dagstidning, samtidigt som jag har varit anställd som inventerare periodvis åt olika länsstyrelser för inventering av rovdjur och fåglar så fick jag pension. Numera äger jag min tid själv och då blir det många timmar i naturen.

Pärlemomoln över Vemdalsfjällen i Januari!

Vi blev bjudna på en veckas boende i fjällen av våra barn.

De nyfikna och sociala lavskrikorna lät sig lockas av min medhavda falukorv i Vemdalen.

Snön kom tillbaks 3 April och den ensamma blåsippan stack upp ur det vita.

Vårflod!

Efter en regnig höst så var vattenståndet ovanligt högt  trots lite snö och den gamla bron vid Vällsån var inget man ville vandra över.

En tidigt blommande skönhet!

Tibast busken som blommar innan bladen slagit ut tidigt på våren. Växer lite undanskymt bland lövskogens större träd och buskar. Jag besöker ofta dem på våren och de finns några fina bestånd runt Hosjöns strandkanter.

Födosök!

Men av vad? Biotopen är rätt och hackmärkena ser bra ut för arten, men säker är jag inte.

Att leta efter bra marker för vår sällsynta vitryggiga hackspett har varit ett av mina mål i år.

Bålgetingarna valde att bygga sitt bo i en av mina holkar på tomten. De har varit här flera år i rad och det känns kul. Att de även fångar och äter våra vanligare getingar är enligt mig en fördel.

Ekorren hämtade sitt bo materiel från vårt växthus som vi isolerat med väv runt ventilen. Som den sen  snyggt buntade ihop och isolerade starholken där hon fött sina ungar.

Som vanligt när boplatsen blir full med ohyra, så flyttar ekorrhonan ungarna till nästa boplats. Den här gången till en tornseglarholk. De var fyra ungar som jag fick se hur hon snabbt bar till nya holken. Sedan tog hon en extra runda och kollade att ingen unge blev kvarglömd, omtänksam mor.

Alla fyra ungarna klarade sig och det tog tid innan jag hittade deras sista boplats, även den på tomten. En gammal en hade hon valt och byggt ett eget nytt bo i av mossa som formats som en boll. Det känns alltid stort och på något vis hedrande att ekorrar väljer vår tomt som boplats.

Mångfald istället för enfald (läs gräsmattor).

Det här året hade jag bestämt mig för att anlägga några ängar på tomten, jag provade på tre olika ställen. Men på två av dem tog gräset över, förmodligen för att marken var för bördig. Men på en plats fungerade det. Det vart fullt med ängsblommor som lockade massor av fjärilar humlor bin och blomflugor, så kul. (Multiexponering).

Sällsynt!

Den här fjärilen såg jag ett flertal gånger på tomten i somras, men att försöka få bild på den gick inte snabb och skygg som den var. En morgon när jag skulle fylla på komposten med köksavfall så satt den på ytterdörrens fönster! Vilken lycka! Jag fick till sist bilden på den vackra sälgskimmerfjärilen (Apatura iris). Den blåa färgen skimrar verkligen till, men bara i vissa vinklar och under korta ögonblick.

Min morgonrutin i år blev att ta mig ut i naturen och försöka få se något som kunde avbildas på min kameras sensor. Ibland funkade det, ibland inte. Men känslan att få råda över sin egen tid är fantastisk och känns som en belöning efter ett långt arbetsliv. Att få ögonkontakt med ett vilt levande djur som inte räds ens närvaro är verkligen livsglädje.

Den här tornfalken  var väldigt orädd och ryttlade ofta nästan rakt över mig vid Hosjöns åkermarker. Den hade en avbruten stjärtfjäder som den fått när den slogs med en annan tornfalks hane, vilket jag fick se på nära håll då de rök ihop och föll mot marken tätt ihop. Den trasiga fjädern vart ett gott kännemärke för falken.

 

Hittade två par forsärlor som matade sina ungar vid några vattendrag, svår fotade skygga som de är. Men arten verkar att öka här i mitt närområde, kul.

Det finns ett antal olika jordstjärnor runt Hosjön. Den här växte på vår tomt under en stor gran och är mest troligt en kantjordstjärna. Vi bor några hundra meter från sjön fågelvägen.

Jag fick av Upplandsstiftelsen uppdraget att hålla med bilder till deras nya informationsskyltar till Hosjön och det nya fågeltornet. Markerna runt sjön är väldigt vacker med alkärr hasselsnår och gammal ädellövskog och har varit en av mina favorit marker de senaste 40 åren.

Tornet börjar byggas!

Vilken glädje att efter fem års tid äntligen få se starten på fågeltornets påbörjan. Att frakta materiel till tornet var inte det lättaste visade det sig. Så det blev att flotta virket över sjön till udden där tornet skulle stå. Men det utfördes av utbildade brandmän så det kändes rätt säkert ändå.

Tornet är på plats (fattas bara några brädor) och jag måste givetvis upp och kolla utsikten, som vart fantastisk. 

Det här är min källa till vila!

Våra skogar försvinner i rasande fart och ersätts av monokulturer, barrträd på rad likåldriga och fattiga 

på liv. Det bekymrar mig.

 

Nästa år!

 Nästa år!

Min tanke är att nästa år så ska jag lägga ut en månads bild som på något vis sammanfattar mitt år i naturen för varje månad. Kanske blir det inte en ren naturbild, utan mer sammanfattar just den här månaden. Det finns ju så mycket som är viktigt.

Som att vår riktiga gammelskog försvinner med rasande fart och ersätts med monokulturåkrar, eller som det kallas ungskog. Men följ mig gärna och mitt spår i naturen.

Slagugglor jag mött!

En inblick i mitt och slagugglornas liv!

De är fantastiska ugglorna, sägenomspunna, skrämmande, kloka, häftiga och svåra att få se.

Bara ljudet av deras rop eller visslingar ger en stämning åt natten, de finns där men vi ser dem inte.

När man väl få se en flygande uggla, så hörs det inte. Fjädrarna på vingar och stjärt är ljudlösa så de kan flyga och höra en liten mus långt där nere under snötäcket. Det beror på att de har små dun bakpå fjädrarna som bryter luftströmmen och tar bort allt ljud. Naturen är fantastisk!

Slagugglan är min favorit bland ugglor kanske för att vi trivs i samma naturtyp, skogen.

I min ungdom läste jag Fåglar i Sverige av den otroligt skicklige Erik Rosenberg, ingen kunde/ kan beskriva en fågels sång bättre en vad han kunde i text. Han skrev i sin bok att slagugglan led brist på häckplatser då de häckade i högstubbar och de var alldeles för få. Han antydde att intresserade borde sätta upp lämpliga holkar! Den tanken följde mig och finns en i mitt bakhuvud.

Så numera har jag ett drygt hundratal uggleholkar uppsatta i naturen (Givetvis med markägarnas tillstånd). Det är med stor glädje man ser att vissa av dem blir bebodda ibland av slagugglor,men även av kattuggla, knipa och koltrast mm.

Hanen kommer med mat till ungar och honan.

Hanen levererar en sork till honan. Den blodiga näbben på honan är för att att hon nyss matat deras ungar. 

En bild värd att vänta på!

När jag kollar mina holkar använder jag kameran med fjärrutlösare på ett långt enbensstativ.

Jag kan konstatera att slaguggleholkar bör sättas upp där deras huvudbyten finns, vid vattendrag och sjökanter. Där har vattensorken även sitt tillhåll, slagugglans favorit föda. Men de är skickliga jägare som inte drar sig för att slå byten som ekorre, ringduva och all sorts trastar.

Jag har studerat slagugglor i många år nu vid mina holkar och kan konstatera att de är riktiga personligheter med olika sätt att vara. En del är väldigt störningskänsliga (De låter jag bli att fota) medans andra par kan vara hur orädda som helst. Jag lägger ner massor av tid däremot på de som inte oroas av min närvaro. Det händer ibland att någon av ugglorna kommer och sätter sig så nära mig att jag inte kan fota för objektivets närgräns har överstigits! Att ha en viltlevande slaguggla några meter från sig som inte bryr sig ett dugg om en, det är stort!

Varför skriver jag det här. Jo min förhoppning är att fler ska sätta upp holkar för det behövs och gör stor nytta i naturen nu när gammelskogen har försvunnit och det numera bara är skog som växer i rader av samma ålder och trädslag samt att våra våtmarker, myrar och kärr har dikats ut.

Tranornas morgon.

Efter en kall natt så börjar solen värma naturen och mig, jag myser dessa kalla vårmorgnar.
Vetskapen om att värmen är på väg under dagen gör att man står ut med kylan.



På våren hinner,eller vill jag inte äta frukost hemma.Jag tar hellre med mig min frukost ut i naturen.
Där sitter jag och lyssnar och försöker se allt som händer,som i morse när jag hade turen att få höra lodjurets lockrop i norr. Det är livskvalitet för mig.
Den här morgonen satt jag på en liten skogsvägs parkering och drack mitt kaffe och åt en äggmacka.
Efter en stund kommer två tranor upp på vägen, alltid lika vaksamma.
De hade koll på något på sidan av vägen, det kunde jag se.



Efter en stund kommer en fälthare upp framför tranorna med nosen i backen, då förstår jag att den följer en annan hares spårlöpa. Vad händer nu tänker jag? Tranor äter gärna harungar vilket jag sett tidigare, men försöker de även ta en vuxen hare?
Tranparet blir uppenbart oroade av harens oblyga beteende och börjar flaxa med vingarna och ropa ut sitt minst sagt genomljudande rop i vårmorgonen.
Haren bryr sig inte ett dugg om det, han har annat i tankarna.
Han följer troligen en honas spår och slår dövörat till.
Så börjar han springa mot mig där jag sitter, närmare och närmare.



Jag ser att tungan på haren åker ut hela tiden, flemar den tänker jag.
Jag vet att hjortdjur flemar för att kunna ta in dofter tydligare, men jag har aldrig sett det förr på harar.

Kul observation var det i alla fall.

Såg även tre tjäderhönor den här morgonen.